bild från förra sommarenVet egentligen inte hur jag ska börja. Det är svårt då allt i mitt huvud bara vill ut på samma gång.
Jag satt skräddarställning i min säng idag med en tallrik egengjord ost och skinksallad i famnen och kom plötsligt på varför jag haft världens ångest just den här sommaren. Varför jag ständigt funderar och ibland får panik.
Det är rätt enkelt att förstå, enkelt att förklara och för mig en oerhörd lättnad.
Man växer och det är otäckt. Det har jag alltid tyckt. Jag kommer ihåg när jag som yngre frågade pappa om även han var rädd för att bli vuxen när han var liten och svaret kom som en kindpuss, såklart han varit rädd. Precis som de allra flesta har varit. Man ska lära sig betala räkningar, skaffa jobb, kirra körkort, skaffa sig ett jävla liv precis som alla andra redan klarat av, tänker man. Man ska över hinder, man ska lära sig att människor i sin omgivning försvinner och man måste lära sig att glömma och gå vidare. Man ska hinna med och uppleva så mycket trots att man egentligen har hela livet på sig att göra det.
Det finns många stunder i livet där ingenting är speciellt bra, där ingenting är speciellt perfekt. För så är det ju, inget eller ingen är perfekt. Men sen finns det ju de där stunderna då allt bara är så jävla bra och fint. De stunder då man är nykär, dansar galet och vilt trots att man inte druckit ett piss, skrattar tills man kiknar, träffar sin morfar som man inte sett på länge för pizzakäk och spökhistorier, när man är full och glad och bara inte kan sluta le, ligger i sin älskades famn osv. Det finns de stunder i livet då allt mörkt, kallt och läskigt är som bortblåsta och man egentligen inte förstår vad fan man grinade om. Livet går upp och ned hela tiden och vi kan inte förhindra det. Och ja, det är påfrestande.
Förra sommaren hände allt på samma gång. Jag umgicks med alla vänner jag älskade hela tiden, plankade in på barer, drack folköl, upplevde p&l för första gången, flirtade med alla, delade ut pussbiljetter, tältade på random platser, hånglade, var på minifestivaler, badade, åkte motorcykel, drack starka drinkar och blev bjuden på champagne av random personer, blev kär för första gången i mitt liv, hånglade i baksätet av en bil mitt på en parkering, åkte insane minst fem gånger på grönan, flyttade till Stockholm, flyttade ihop med Chris, var full varje natt, åt revbensspjäll, stack till Gotland men stack hem igen i mitten av veckan då jag insåg hur mycket jag saknade Chris och jag möttes av att han stod och väntade med bilen på Nynäshamns parkering.
Det mest knäppa är att jag skulle vilja göra om hela förra sommaren på nytt. Om och om igen, jag vill ha en spola tillbaka knapp som jag sedan ställer på repeat. Och jag inser nu att jag jämför allt med förra sommaren, jag inser att det är därför allt blir pannkaka i mitt huvud och i mitt hjärta. Syrran har flyttat hemifrån och skaffat jobb, Chris bor med jakob i en trea och knegar på han också, Mina vänner i Dalarna ser jag inte ofta då jag inte har råd att åka dit så mycket, Alla andra har även dem jobb och jag står tomhänt. För att jag var för sent ute och för att jag såklart trodde att allt skulle bli som förra sommaren, allt skulle bli glatt och spännande. Så nu sitter jag här med tårar i ögonen, med minnen som cirkulerar runt och jag intalar mig själv att allt inte kommer bli som förr, allt förändras, alla växer, folk försvinner och man lär känna nya. Tårarna i mina ögon är inte sorg, utan lättnad. För jag inser nu att det är dags att gå vidare och skaffa nya otroliga minnen. Dags att glömma det dåliga som hänt.
Dags att växa upp.
bild från p&l förra året.
